När jag väl kunde andas ut på en bänk i solen kände jag tröttheten och ångesten komma krypande, nu vill jag bara hem! Väl hemma somnade jag i soffan inom 5 minuter. Nu hade jag överansträngt min kropp...., igen. Varför är det så här, varför kan jag inte göra saker som andra kan och som är roliga? Jag måste alltid veta vart jag har närmaste toalett och vara på min vakt om hur min kropp mår.
Jag vaknade till efter 2 timmar av en gudomlig doft som spred sig i huset, min man grillade och lagade mat till familjen. Jag gnuggade mig i ögonen, försökte piggna till men ögonen ville bara blunda. Med tvång, från mig själv, reste jag på mig och sätta mig vid matbordet, familjen ska inte bli lidande av att se sin mamma ligga och sova när det är valborgsmiddag.
Resterande av valborgsmässoafton gick i stillhetens tecken, jag orkadet inte så mycket mer. Tröttheten är som ett tungt cementblock över mig.
marina
Hej min vän!
Hittade din blogg när jag tjuvläste Mats FB... (har ju inte någon själv) Det är bra att du får ut detta på pränt så att det blir känt vilken jäkla skitsjukdom du drabbats av. Jag blir jätteglad när jag ser att du fått en tid för operation! Ska verkligen tänka på dig då. Det är samma dag som Marcus slutar skolan. Hoppas vi hörs nåt innan! Många kramar, Marina
Finns alltid ett viloställe med säng och toa i närheten av Skatås... T.o.m. med lite Gotlands Bittar kvar. (Hade inte köpt (eller upptäckt) det sist ni var till oss...)
Sköt om dig och de dina.
Många Kramar från oss alla M