Semestern har varit en känslomässig bergodalbana 🎢 

Startade med att vara som en hök över Thomas hälsotillstånd som inte går att blunda för, inte ens idag. 

I mellanåt fick jag en stund i solstolen på altanen eller på en filten vid havet. Njutningen och passionen var total ☀️

Då jag på grund av stress, är och har varit känslomässigt ostabil under våren har saker som tidigare inte påverkat mig lika mycket, som jag kunnat rycka på axlarna åt, som inte fått komma mig in på skinnet, påverkat mig oerhört mycket. 

Eftersom jag också ingår i min särbos familj påverkar även tråkigheter på den sidan mig. Här har sjukdomar slagit ner som en bomb och vi behöver stå starka i detta. 

I måndags fick jag säga "hej då" till mina missar som fick somna in efter en lång tids sjukdom - det gjorde oerhört ont och väldigt svårt att hantera. 

Mina små lufthål har inte varit tillräckligt många för att jag ska känna mig stark inför hösten och vintern. Bergodalbanan har mestadels gått nedåt med små och korta toppar. Det brukar kittlas i magen i nedförsbackarna men på mig vibrerar det bara av ångest 😳

Samtidigt som jag ska hålla ordning på mina känslor måste jag tänka på mina sjukdomar. Kan säga att det är en kombo som inte går ihop 🙈 Just nu är magen "upp och ner" och jag önskat att jag kan knäppa med fingrarna och magen hittar tillbaka till rätt rytm igen 😖. 

Nu håller jag tummarna att hösten kommer med massa roligheter 😀 och att Augusti visar sig från sin bästa sida 🙌🏼