Att vakna upp efter en natt med kraftigt sockerfall är mycket obehagligt. Kroppen värker, det känns som det är sklettet som gör ont, som växtvärk i hela kroppen. Fötterna är iskalla och jag fryser. Spelar ingen roll hur många täcken jag tar på mig så fryser jag. Huvudet känns inte helt okej, väldigt snurrigt, känns som man har åkt karusell i flera timmar och man är illamående.  Kroppen är avdomnad och det går inte att tänka. Ifrån detta läge, när kroppen är på noll tar det tid för kroppen att återhämta sig. Det känns i hela kroppen när bit efter bit börjar jobba igen. Det är precis som organen har slutat fungera, som om bara de allra nödvändigaste organen har fortsatt att jobba, på högvarv.

För att hjälpa matsmältningen på vägen bör inte mitt socker vara högt, eller rättare sagt ju högre socker dessto längre tid tar det för maten i magsäcken att  bli mindre och "trampa" vidare. För att försöka undvika att maten är för länge i matsäcken (pga svamp) bör sockret hållas nere. Det är inte alltid lätt att justera sockernivån, det finns så mycket som påverkar att ha ett stabilt eller en instabil sockernivå. När jag gick och lade mig igår kväll låg mitt socker bra men uppenbarligen hände något som fick mitt socker på fall.

Det här är en hel vetenskap, det är mycket att tänka på och ibland glömmer man, eller blundar, vet inte vilket, men det är i alla fall svårt att hålla allt i huvudet hela tiden. Kroppen har ett eget lager av glukos, en reserv, det är lika för diabetiker och icke diabetiker. Om sockret faller träder reserven in och räddar upp situationen. Det brukar man inte märka av vare sig som icke diabetiker eller diabetiker, om det inte faller så lågt att även reserven är slut. Då behöver man fylla upp med socker. Kroppen är otrolig. Om man inte ger kroppen socker börjar de ta på övriga organ. Kroppen jobbar för att omvandla till enerig. För att kroppen ska fungera behövs socker (energi), när det blir tomt i reserven och ingen påfyllnad hamnar man i läget jag hade inatt. Inget att rekommendera......