I torsdags blev jag inlagd på sjukhuset efter en tid som jag mått dåligt. Hjärtat skenade iväg och jag hade svårt att andas. Ambulansen kom och redan där tog kunskapen om Gastropares slut. Va!, va då! vad är det för något! Där ska jag försöka förklara för ambulanspersonalen när jag knappt fick någon luft att andas. Kände redan där hur irriterad jag blev.

 

När jag sedan på avdelningen ska förklara min sjukdom och att jag inte kan äta allt kändes det precis som sköterskan förstod mig. Jag berättade om hur frukost, lunch och middag brukar se ut började längta lite efter frukost. Sov inte jätte gott under natten då det tog prover på mig, antingen blod- eller EKG varannan timme. Frukosten kom, vilken besvikelse! Jag togt kaffet och lutade mig tillbaka i sängen och kände mig ledsen. Frukosten är den måltiden jag tycker bäst om och som jag varje dag ser fram emot.

 

Lunch kom, samma jobbiga besvikelse! Sköterskan blev nästan arg på mig när jag sa att jag inte kan äta maten utan att jag behöver näringsdrycker. Min information om sjukdomen gick alltså inte hem eller så glömde hon informera och skriva i min journal. Sköterskan lämnade över en flaska till mig och "blängde" på mig med en bestämd min. Jag "haffade" tag i henne och förklarade min situation, berättade precis vad jag kan äta och inte äta. Middagen kom och det blev samma besvikelse igen, jag kan inte äta kött, kan inte äta ris hur svårt kan det vara. Jag berättade återigen att jag behöver näringsdryck och sköterskan vände på klacken när jag frågade om jag kunde få ett äpple då jag såg att de låg på brickan. Jag sa också att äpplet behöver vara skalat eller om jag kan få en skalare. Hon gick iväg och skrek tillbaka med bestämd ton "skala får du göra själv". Sköterskan kom tillbaka med ett äpple och en kniv sen försvann hon och äpplet blev min middag.

 

Sådan tur var hade jag bett min mamma ta med sig min "mat" (näringsdrycker") som jag ville ha i reserv då jag kände att jag blir bortglömd. Jag klarar mig, det är inte de, tycker bara det är så tråkigt när kunskapen är så dålig. Min sjukdom är ett stort problem för mig och det blir ju inte lättare när man blir nonchalerad.