Nu är det 4 år sedan som jag fick pacemakern inopererad på Sahlgrenska, det är 4 år sedan som jag såg att ett nytt liv skulle börja, det är 4 år sedan som jag skulle bli friskare, det är 4 år sedan som jag äntligen skulle kunna göra det som jag så länge hade drömt om.
Min läkare tycker att allt ser bra ut, enligt deras normer. "Vi kan tyvärr inte höja styrkan högre, den är på det högsta" "Du kommer känna av pulseringarna och det är inget vi rekommenderar" säger han.
Allt ser bra ut för min läkare, men allt ser inte bra ut för mig. Jag hade ju en förhoppning om att jag skulle kunna äta "som vanliga människor". Jag vill absolut inte operera bort pacemakern för den har ändå hjälpt mig med att få bort illamåendet, kräkningar och uppstötningarna som smakar ruttet, jag ville bara ha lite mer :).
Jag är givetvis jätte glad att jag har fått hjälp med en gastric pacemaker och som har hjälp mig en del på vägen men min förhoppning var lite mer. Säger min läkare att allt är bra med och kring min pacemaker så är det de. Jag har ju inga besvär av den så vi fortsätter ett år till.
Det är först om 4 år som ett batteribyte kan bli aktuellt. Min läkare lade in i min journal att jag har en önskan om att få byta pacemaker till en nyare variant, en mindre och tunnare så den slipper synas. Min vänstra sida på magen är större än min högra sida vilket ibland kan störa mig när jag har lite "tajtare" kläder. De är säkert bara jag som ser det men min känsla är att alla ser så går det att göra något åt så tackar jag inte nej.
I-landsproblem, ja verkligen :)
