Nu har jag haft 2 veckors semester med min pojkvän där jag verkligen har känt mig som en prinsessa. Jag har njutit av varje sekund med sol, värme, mina barn och kärlekens närhet. 

Sådana här saker kan verkligen vara självklara för andra men inte för mig. Under så många år har jag levt med smärta, ångest och depression tack vare min sjukdom och somrarna har varit värst. Jag vet inte sedan hur länge som jag orkade vara vaken hela dagar, känt mig pigg och fått njuta av sommaren. 

Att få höra vad roliga saker och resor alla andra har gjort medan jag mestadels bara orkat gå ut med hunden har tagit på mitt psyke. Men minnena från denna sommar (som än inte är slut) kommer jag förhoppningsvis leva på länge. Min familj som känner mig utan och innan vet hur mycket somrarna tidigare har betytt för mig och mitt mående. Nu hoppas jag att jag är på rätt väg igen. 

Bara för att jag orkat vara vaken i hela dagar vill jag ju också tro att jag är som innan jag blev sjuk. Full av energi, hittat på roliga saker, tagit hand om mitt hem, handlat, tränat,  tvättat,  träffat vänner, ja allt som "vanligt" folk gör. Nä tyvärr, där går gränsen. Att vara vaken och ta mig igenom dagen på ett bra sätt det är nog de jag får vara glad över. Handla, städa, tvätta och umgås med andra får jag fruktansvärd ångest över. Det är inte de att jag inte vill, jag älskar att ha det rent och snyggt runt omkring mig och kylskåpet fullt med mat, jag älskar att träna och umgås med andra men tyvärr tar det alldeles för mycket energi av mig. 

Jag borde vara tacksam för de jag har fått, vilket jag egentligen är men ändå vill jag lite till.