När jag väl kunde andas ut på en bänk i solen kände jag tröttheten och ångesten komma krypande, nu vill jag bara hem! Väl hemma somnade jag i soffan inom 5 minuter. Nu hade jag överansträngt min kropp...., igen. Varför är det så här, varför kan jag inte göra saker som andra kan och som är roliga? Jag måste alltid veta vart jag har närmaste toalett och vara på min vakt om hur min kropp mår.
Jag vaknade till efter 2 timmar av en gudomlig doft som spred sig i huset, min man grillade och lagade mat till familjen. Jag gnuggade mig i ögonen, försökte piggna till men ögonen ville bara blunda. Med tvång, från mig själv, reste jag på mig och sätta mig vid matbordet, familjen ska inte bli lidande av att se sin mamma ligga och sova när det är valborgsmiddag.
Resterande av valborgsmässoafton gick i stillhetens tecken, jag orkadet inte så mycket mer. Tröttheten är som ett tungt cementblock över mig.