Det var först när jag gjorde examinationen andra gången för jobbet som jag insåg att det var något som inte stämde. Provet varade i 90 minuter och jag satt med en och samma fråga i 40 minuter. Jag förstod inte frågan och hittade definitivt inget svar 😳. 

Efter provet var jag tom och väldigt väldigt ledsen. Hade svårt att andas, det var som luften gick ur mig och ingen luft kunde jag andas in. Samtidigt värkte hjärtat något fruktansvärt och de huggen i hjärtat kände jag ju igen. Kroppen var tom men hjärta slog allt snabbare. 

Efter samtal med min fantastiska kroppsterapeut tog jag mig samman och ringde min läkare. Jag fick en tid redan dagen efter. När jag träffade läkaren frågade hon vad hon kunde hjälpa mig med. Jag satt och stirrade rätt in i väggen och sa "jag vet inte, jag vet inte vad du kan hjälpa mig med" sen började jag gråta. 

Under en rätt lång tid har livet varit psykiskt stressande. Den psykiska stressen fortsatte men jag lade till lite mer stress i form av ett måste att prestera. Sen toppade jag med det som jag trodde skulle ge mig lite lugn. Ett nytt jobb som jag verkligen såg fram emot. Det jag inte visste var att jobbet krävde en sex veckors intensiv utbildning med juridik och förhörsmetodik 😨

Dessutom började Ludde må sämre och sämre. Veterinären gav honom bara två månader, hade han inte blivit bättre fanns inget mer att göra. 

Det säger sig egentligen självt att studera två heltidsstudier, en sjuk hund, de andra psykiska påfrestningar och mina sjukdomar blev lite för tufft även för mig 😉 

Nu tar jag en dag i taget för att komma tillbaka. Ibland kan jag känna mig helt dum i huvudet och ibland ganska okej så jag kämpar vidare. 

Dock känns mina problem väldigt små med tanke på allt tråkigt som hänt runtomkring mig, min familj och Sverige. 

Vi alla kämpar på var sitt håll men bjud gärna på ett leende till någon annan, leendet sprider glädje vilket kan få personen att må lite bättre.