De är då attans att man aldrig kan få lugn och ro med diabetes! Egentligen vet jag att det aldrig är lugn och ro med denna sjukdom. Man kan aldrig slappna av och vara riktigt säker men det är min högsta önskan. En önskan jag vet aldrig kommer gå i uppfyllelse.
Två dagar denna veckan har jag fått ta taxi till jobbet och det är inte för att jag är rik eller märkvärdig. Hela denna veckan har blodsockret åkt upp och ner som en berg och dalbana och natten är värst. Är det inte jätte högt så är det jätte lågt och jag får ingen balans på det. De blir sådana fruktansvärda rekyler när sockret varit lågt och kroppen bara skriker - hjälp! Både vid högt och lågt socker fungerar vare sig huvudet eller kroppen och jag ska nog vara glad att jag ändå är på benen och kommit i tid till jobbet.... men det är tack vare taxi.
Min diabetes är väldigt känslig för negativ psykisk påverkan, då sjunker mitt socker gärna på natten. Min hjärna arbetar frenetiskt med tankarna och för mig är det som att springa flera maraton utan att tillföra energi. Det här är inget som jag kan styra över, jag hoppas bara det lugnar sig snart och att en lösning finns greppbart inom kort.
Nu ser jag fram emot en lugn helg och förhoppningsvis har jag snart hittat en lösning som gör att livet blir lite mer hanterligt.
