Utan att jag har tänkt på det har kopplingen mellan hjärnan och hjärtat varit avstängda. Jag har planerat, packat upp, pyntat, handlat, jobbat, firat jul med familjen, firat nyår, middagar, städat bort julen och hållit i Thomas
födelsedag. Egentligen har jag gjort allt som alla andra också gör inför jul och nyår men undrar nu varför jag inte har ifrågasatt mig själv. Varför gör jag saker utan att prata med mig själv? är det här okej? kan vi göra på något annat
sätt? hur mår du? osv.
Om allt detta varit så viktigt för mig varför har jag då valt bort mina egna känslor? Funderar, reflekterar 🤔 och kommer fram till, en VANA. Jag gör som jag alltid har gjort så blir det som det alltid har varit är mycket enklare.
Jag hade "stängt av" för att klara sista delen på året med allt vad det innebär. Att göra sådant jag redan kan ställer inte till att för stort kaos i mitt huvud.
Idag, när helgerna har lagt sig tillät jag mig att känna efter och fråga mig själv "hur mår du egentligen?" Jag hann knappt ställa frågan färdigt förrän tårarna började rinna, kårar gick igenom hela kroppen och mina känslor tog mig med kraft.
Jag grät som om jag skulle fylla en sjö, det fanns inget stopp.
Jag har inte tillåtit mig själv att sörja. Att jag satte sorgen på "paus" har inte varit ett medvetet val utan det har hjärnan sett till för att rädda mig, så jag skulle klara av stressen kring helgerna.
Jag tackar hjärnan ödmjukast för dess omtänksamhet samtidigt som jag känner ett stort svek mot Ludde. Han har dock funnits med mig i mina tankar varje dag, jag har pratat med honom varje dag men jag har inte tillåtit mig att
känna något. Min älskade lilla prins, ❤️ hjärnan stängde inte av för att glömma dig utan för att din matte skulle behålla lugnet över helgerna.
Gillar du mitt inlägg, visa det gärna genom att trycka på hjärtat här nedan 👇🏼 tack 🙏🏼.