Jag har känt mig så nere efter bakslaget att operationen blev inställd. Jag var ju nästan längst upp på berget och tappade greppet och föll flera hundra meter. Nu ligger jag på marken och kraffsar för att se om jag kan kommar längre ner nästa gång jag faller. För varenda gång jag faller ramlar jag bara längre och längre ner, finns det aldrig någon botten? Jag har fått så många förhoppningar om sjukdomen men varje gång blivit blåst över näsan. Nästa gång jag får tid för operation kommer jag inte vare sig tro eller hoppas förrän allt är över, om nästa gång kommer?!
Jag hade vekligen sett fram emot operationen, kanske inte för att jag tror att jag omgående hade blivit frisk men jag hoppades i alla fall på att må bättre än vad jag gör idag. Egentligen vill jag bara skrika och gråta men hur skulle de se ut, det är ju ingen som förstår mig och mina plågor varje dag. Jag som är wonder women! måste fortfarande ta hand om jobbet, hemmet, livet och familjen. Det är bara att kämpa på....!