Fredag den 13 september var det dags för företaget att åka till Istanbul på 30 års jubileum. Vi var ca 100 personer som skulle fira med olika aktiviteter, luncher och middagar.  Företaget har tidigare gjort 5 liknande resor 5, 10, 15, 20 och 25 års jubileum så stämningen och förväntningarna var höga. För mig var det första gången så jag hade inga förväntningar, var bara överväldigad över att ens få följa med.

 

Sådana här saker är helt underbart att få vara delaktig i. Har fått med mig många fina minnen, blivit lite mer lärorik, fått lära känna personer jag förmodligen inte hade träffat tidigare och fått mer kännedom om mig själv. Tyvärr gör sådana här tillställningar en negativ påverkan både psykiskt och fysiskt på mig. Mina rutiner rubbas och kroppen sätts ur spel, mina matrutiner och måltider håller inte tillsammans med 100 andra personer.

 

Under tiden i Istanbul och tiden efter har jag förstått att ingen kan sätta sig in i hur svår min situation är och hur mycket det påverkar mitt liv. Jag accepterar att det kan vara svårt att förstå min sjukdomen, det kräver jag inte då knappt läkare vet hur komplicerad den är, men min önskan är att min omgivning respekterar mig som jag är. Jag kan tyvärr inte ändra på min sjukdom hur gärna jag än vill och det är tyvärr min sjukdom som styr hur mina dagar ser ut.