Vad min läkare anser spelar ingen roll, nu är det kirurgerna som har det avgörande beslutet kring mig och mina smärtor.

Då jag inte har den orken att kriga mot sjukvården blev det min pappa som tog på sig uppgiften att tala för mig. När han ringde kirurgmottagningen på Sahlgrenska för att skynda på med operation för mig berättade kvinnan han talade ned att jag hade en tid den 7 november. Jippi! nu äntligen en tid , jag tyckte det var lite långt fram men jag hade i alla fall fått en tid.

När jag nu läste kallelsen som jag fick med posten är det inte operation jag ska på....jag skall träffa en NY läkare som ska bedöma min värk och min situation.

Nu tror jag att jag håller på att bli galen! Jag har ett ärrbråck efter förra operationen, kan ni göra något åt de så jag kan få börja leva igen!

På grund av att jag hela tiden har ont har jag inte ens funderat över om pacemakern fungerar än. Jag känner ingen skillnad och jag vill i alla fall tro att de beror på att mitt fokus har legat på att klara smärtan.

Min låga slocknade fort , men fortsätt kämpa Annelie, det blir du stark av 