Jag har drömmar, drömmar som jag så många gånger önskar ett trollspö kan framhäva. Att vifta så där magiskt, säga de förtrollande orden och vips så är det klart. 

Tänker på Askungen som drömde sig bort till ett bättre liv och sången "En dröm ger åt tanken vingar". Tänker på mössen och fåglarna som hjälpte Askungen omvandla drömmen till verklighet. Jag nynnar på texten, den ger mig styrka att inte glömma min dröm. 

🎶 "En dröm ger åt tanken vingar, den blir verklig då".

"I drömmen du allt betvingar, och allt som du vill kan du få".

"Och om du på lyckan väntar, så kan du finna den en gång".

"Fast ditt hjärta gråter, så kommer drömmen åter och kärleken vaknar en gåååång🎶"

På min resa framåt kommer det bakslag som ofta är väldigt tuffa. Jag faller hårt och djupt rätt ner i träsket. Det gör ont och tar otroligt mycket stryk och energi. När jag faller och det gör ont gråter jag massor, jag orkar inte mera, orkar inte klättra uppåt igen.

Jag drar mig undan och tillåter mig att få vara i detta tillstånd, jag behöver få vara där just då för att kunna komma tillbaka, lite starkare för varje gång. 

Det som får mig att kliva ur "offerkoftan" är läkarkåren som säger att det inte finns mer att göra för mig, försäkringskassan som jämför mina sjukdomar med pengar, de sätter en prislapp på mig, hur kan andra bedöma hur styggt mina sjukdomar tar på mitt liv, arbetsgivare som inte värdesätter sin personal, vänner och bekanta som sviker, personer som betytt otroligt mycket för mig men som inte längre finns kvar och de som aldrig någonsin trott på mig eller tyckt om mig. Jag ska visa dom! 

Jag SKA visa att jag kommer lyckas med arbetslivet, gymträna, vara en bra mamma och mormor trots mina fysiska och psykiska begränsningar, jag vägrar leva på bidrag från någon, jag ska klara mig trots alla hinder som kommer min väg. Jag ska visa att jag kan!

Jag är fyllt medveten om att jag inte kommer leva så länge som de flesta andra men fram tills dess ska jag känna livskvalité under livets eviga väntrum.