Jag har under en längre tid längtat efter mat, varm mat som jag först får blåsa på, tugga och sen känna en god smak i munnen av. Jag har längtat efter att vara hungrig, få stoppa mat i munnen och sen känna en härlig mättnadskänsla. Jag har längtat efter att planera middag, laga mat och att duka fint med servetter och levande ljus. 

 

Jag har kämpat emot min längtan men förra fredagen gick det inte längre. Under 5 dagar åt jag och kände mig ganska nöjd. Jag fick många kommentarer om "att nu får jag skylla mig själv", "är det verkligen värt att äta" m.m. Ja, det var värt det och ja, jag får skylla mig själv men gott var det.

 

Jag lästa i söndagens GP om att mat har blivit mycket mer än bara det vi äter. Mat betyder idag både lycka och status. Jag kan bara hålla med. Man märker det så tydligt när man inte kan äta som alla andra.

 

Nu  mår jag som sagt, som jag förtjänar, uppsvälld buk, buksmärta, illamående, förstoppad, kräkningar, tidig mättnadskänsla, svängande blodsocker, trötthet och aptitlöshet. Det är svårt att stå emot en längtan men förhoppningsvis tar det ett tag innan längtan blir så stark så jag faller dit så kraftigt igen.