När jag blev sjuk och alla förhållningsregler, råd och varningar kom om hur viktigt det är att ha ett bra blodsocker startade mina första skuld och skam känslor gällande diabetes . Varför just jag? Jag ska inte utsätta någon, jag kan själv! Bra blodsocker - var en självklarhet, kan inte vara så svårt! Följdsjukdomar - var inget jag skulle ha! Så fortsatte tankarna och har sedan dess följt med mig. 

Mina krav på mig själv blev högt ställda och det gällde att inte ge vika, visa mig svag och fortsätta hålla hög standard - diabetes skulle inte få påverka mitt liv.  Att leva med en sjukdom som successivt förstör kroppen är bara det en kamp för psyket. 

När jag har fått lågt blodsocker och behövt  hjälp av någon annan har skulden och skammen växt. Jag vill bara glömma, pratar vi inte om det så finns det inte och jag stoppar huvudet i sanden. Den skulden gör så ont. Skammen över att ha utsatt mina barn och andra människor är tung att bära och något jag vill ska vara ogjort. 

I torsdags när jag var på möte med Försäkringskassan och de försatte mig i skuld och skamkänslor gick dom över min gräns. Att med en härskarteknik få mig att känna skuld över mina autoimmuna sjukdomar blev jag först ledsen och sedan arg. Nu när jag fått lite distans till mötet ser jag det ur ett annat perspektiv. 

Det är inte jag - det är FK. Fast på fel sätt.

Skulden och skammen belastade mig utifrån men egentligen  kom den inifrån – från mig själv.