I lite drygt 1 vecka har jag levt i en oro som inte bara påverkat mig själv utan även min omgivning. Jag har stressat överallt och samtidigt känt mig otillräcklig för alla. Ångest för att jag inte varit på sjukhuset tillräckligt länge, ångest för att jag inte är hemma tillräckligt mycket, ångest för att jag glömmer tid och rum, ångest för att jag är för trött och ångest ångest ångest...
Jag vet att min läkningsprocess inte är färdig men när Thomas blev inlagd på sjukhuset fanns inte "min sjukdom kvar." I detta läget var det jag som behövde vara den starka.
Successivt kände jag igen signalerna och visste inte hur jag skulle hantera situationen. Efter samtal med min arbetsgivare beslutade jag mig för att återgå till 100% sjukskrivning. Vem tackar mig för att jag är på jobbet när min kärlek kämpar för sitt liv på sjukhuset?
Min kärlek och bästa vän är nu opererad och vi ser ett ljus i allt mörker. Jag kan börja andas igen, andas hela vägen ner i lungorna.